Recension

Håkan Hellströms album Det kommer aldrig va över för mig.

Omslagsbilden till det nya efterlängtade albumet gör vem som helst nyfiken. Bilden på ett ungt par som kysser varandra är från Gavin Watsons bok ”skins”. Det pryder omslaget perfekt och man får en känsla av perfektion. Håkan Hellström är på toppen av Stigberget, med utsikt över hela sitt Göteborg. Med utsålda konserter, sin sjömanskostym på sjöfartsmuseet, troféer i hyllan och 5 fullfjädrade album kom nu äntligen hans sjätte. Det kommer aldrig va över för mig.

 I den första singeln, titelspåret. Får vi följa med honom i en upp- tempo melodislinga som fäster sig i huvudet likt ett klistermärke. Han är 16 år och platsen de aldrig upptäckte. En orkan som kan svepa bort dig. Han är 24 och bara en liten gnista som kan sätta eld på en skog. Han kan älska dig just som den där elden för han tänker aldrig dö, det kommer aldrig va över för honom. Han är 39 bara ett tappat självförtroende. En pojke från förr som är tillbaks igen, står och stirrar han rakt ner i själen.

I de säkert 50tal olika intervjuer i både tidningar och på tv som gjorts är alla lika nyfikna på om han pratar om sig själv. Men han vill aldrig riktigt svara. Han är öppen och släpper oss ända in på skinnet kan man tro men samtidigt inte riktigt ända in. Det finns en stor nyfiken- het och ett stort intresse kring Håkan Hellström. Det bara växer och blir större.

Han har tidigare alltid sjungit sånger om sitt slut. Slutet på karriären. Men av detta album väcks hopp. Hopp om att det kanske inte är slut än.

Många ord om just titelspåret men det finns mycket mycket mer. ”Änglarna har åkt på pisk” sjunger han i den första versen på vaggvisan Valborg. Den är som honung för en öm hals. Han stammar sig igenom texten till Du kan gå din egen väg. Påminner mycket om Roger Daltrey från The Who. När han stammar – My generation.

Många viktiga ord och meningar och Håkan är bäst på att sätta ord på känslor. I Det tog så lång tid att bli ung får vi träffa gamla karaktärer som Eva. Man bara älskar hur han genom alla år knyter ihop allt till en fin rosett. I Pistol får vi känna på något nytt. Syntar och elektriska trummor, något som inte hör det vanliga till men som man bara älskar efter att ha lyssnat några gånger. Fri till slut hävdar han att han skrivit på i många år. Den ville liksom aldrig riktigt bli klar. Den skulle ha varit med på första skivan men det fick bli den sjätte.

Sammanfattningsvis så vill jag säga att har du inte lyssnat på skivan så gör det. Det är värt varenda minut. Det sträcker sig till alla målgrupper om du ger den en chans. Den är omsorgsfullt inspelad och innehåller endast de finaste praliner. Håkan vet vad han gör. I samarbete med Björn Ohlsson, Johan Forsman Löwenstöm, Måns Lundberg, stråkarna och saxofonerna har han gjort det igen. Ännu bättre. Ett överträffande varje gång. Det pirrar i magen och man önskar man själv kunnat skriva ett sådant mästerverk.

”När jag höll dig, höll jag hela världen med. Snälla skratta inte, det är enkelt att bli någon annan, men jag är samma man. Eva, det tog så lång tid att bli ung. Vi kommer aldrig vara nya igen, men aldrig bli gamla heller. Eva, upp går solen, så säker på sig själv, så säker på sig själv. Eva, vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna.”

Reportage ( Skolarbete ) Farmor & Farfar

Dom där jag kommer från.

Förväntansfullt kliver jag på det ljuslila pågatåget på perrong 2b i Malmö. Det är alldeles knökfullt med människor på tåget, och det hör inte till det vanliga. Åtminstone inte vid denna tid på dagen. Inte när man ska åka mot mina hemtrakter. Tåget går mot Simrishamn, men jag ska inte riktigt hela vägen dit. Jag ska till Kivik.

 Jag har packat med mig alldeles för mycket och till råga på allt, så bär jag också runt på två apelsinträd. Jag hittar en ledig plats bredvid en äldre dam. Hon verkade inte besvärad när jag frågade om det var ledigt. Jag kilar fast krukväxterna mellan mina fötter och håller resen av packningen i min famn. Jag upptäcker hur det bränner i fötterna på grund av skoskavet från mina nya converse. Men det finns inte plats nog till att försöka snöra av mig dem. Då hade jag väl knockat damen med mina armbågar. Tåget rullar iväg med hög fart, än skumpigare idag än annars, bara för jag skulle ha ett sjå med att hålla krukorna upprätta. En bit utanför Malmö sträcker sig hav av åkrar i olika gröna nyanser och stora gula rapsfält står i blom. Solen skiner in genom fönstret och det visar 22 grader i reklamrutan. Det är klibbigt men man har saknat värmen. Damen i sätet bredvid har lyckats somna trotts skumpandet och hon drar långa timmerstockar och vaknar till emellanåt med ett ryck för att åter somna igen. Men snart är jag framme, snart är jag hemma.

Efter nästan 2 timmar på resande fot är jag framme i Kivik. En våg av lycka sköljer över mig när jag inser att jag inte alls missat blomningen av alla äppelträd, vilket jag trott. Här i Kivik blommar allt. Hektar efter hektar av brokiga träd med doftande vackra vita blommor. Gamla korsvirkeshus ligger längs de små snirkliga streddena, där planken nästan försvunnit i grönska. Stora syrenträd som vilar över hustaken och ett hav av lila lavendel i rabatterna. Varje gång vid denna tid på året så slår det mig. Detta är ett paradis. Jag kan dö lycklig nu.

Men idag ska vi inte gå runt på de små gatorna i gamla Kivik utan vi ska till mina farföräldrar. Jag viker av den stora vägen och in på en liten grusväg. Fortfarande konkande på bland annat apelsinträden. Framför mig, högre upp på en berggrund ligger Kulleberga. Min farmor och farfars hus med en trädgård på nästan 3000m2. De vinkar glatt och jag är så glad över att få se dem. Först att komma och hälsa är deras lilla snöboll Hampus. En alldeles kritvit dvärgspets.  Han har hängt med i åtta år men är fortfarande lika glad och pigg. Han ställer sig på baktassarna och vinkar glatt med framtassarna som om att han också är glad att se mig. Jag räcker över apelsinträden som börjat hänga lite efter den långa resan i två plastkassar. Farfar fyllde nyss 73 så det fick bli hans födelsedagspresent. Han bar med dem in i det varma uterummet och placerade dem på en solig plats. Där kunde jag äntligen ta av mig skorna och känna den mjuka mattan under fötterna. Farmor hade ordnat med fika så vi slog oss ner.  När farmor slagit upp kaffe i kopparna och jag tagit en tugga av hennes gudomliga kanelsnäckor frågade jag om inte de ville berätta lite om huset? Farfar nappade direkt och började resan 1925.

– 1925 beslöt sig en herre vid namn Anders Esbjörnsson att bygga denna villa i Skogsdala vid Kivik. Det var en bergig tomt med en nivåskillnad på 3m. Mot slutet av 80-talet var Anders en gammal man. Han erbjöd oss att köpa huset Kulleberga om han fick bo kvar tills han gick bort. Vi som nyss byggt ett hus inne i Kivik tänkte att vi kunde rusta upp huset som nu var i ganska dåligt skick och där tomten var nästan igenvuxen och hyra ut det. 1987 köpte vi Kulleberga och började rusta upp huset och trädgården som hade alla möjligheter. Den gränsade till bokskogen och hade en rinnande bäck så väl som en liten damm. Ju mer tid vi spenderade där kände vi att det var här vi ville bo. Så när Anders gått bort och vi renoverat hela huset så flyttade jag och farmor in. Vi har alltid älskar växter och drömt om en stor trädgård så vi började planera för vår dröm.

Farfar vänder blicken mot farmor och ler. Man ser hur det tindrar i hans ögon när han får berätta om detta. Jag tar en klunk av kaffet som smakar extra gott i den tropiska värmen som infunnit sig i uterummet. Jag tittar ut genom de glasade vägarna och ser en plats som så omsorgsfullt planerats av två människor jag älskar högt. Hur varje liten planta satts på ett speciellt ställe efter noga planering och tanke. Jag ser kalle vanka av och an utanför i väntan på mat. Ett gräsands par som farmor och farfar döpt till kalle och Kajsa är tillbaka för 100 året i rad känns det som. Kajsa ligger i rabatten under köksfönstret och ruvar på sina ägg. Förra året kring midsommar så hade de åtta små ällingar som knatade runt fötterna på en i trädgården.

Här har jag vuxit upp. Där borta vid växthuset plockade man jordgubbar innan de hunnit få sin rätta röda färg. Man åt gräslök och körsbär. Vid infarten bredvid båten byggde farfar ett tvåvånings trähus till oss att leka i. Där bakade jag jord och vinbärspajer. Jag slår ett öga upp emot stigen i skogen och tänker på sockerdricka-trädet. Står det kvar? Farfar avbryter mina tankar och undrar om vi inte ska ta en tur i trädgården. Grannarna intill i sommarbostäderna har kommit ner för att röja upp inför semestern och är i full gång med att fräsa ner det höga gräset och banka och hänga ut trasmattorna på vädring. Vi går ner till dammen och räknar de stora guldfiskarna och guldkarparna som skimrande i oranget simmar där.

-Än har de fått vara ifred från rovfåglarna, säger farfar.

Hoppas vi slipper sätta upp det gröna nätet som inte alls är så vackert.

Vi går vidare i trädgården och farmor och farfar avlöser varandra med att berätta om de olika sorterna. De berättar om ett tjugotal olika pioner som är på väg in i blom, om deras latinska namn.

Om ett fyrtital olika klematis som klättrar längs plank och sånt som farfar själv byggt.  Rosorna blommar inte än men jag kan lova att det är vackert och doftar underbart när de kanske 30 olika sorterna blommar runt om i trädgården. På ena sidan om huset har farfar byggt en jättelik kupa av smidestänger. Där klättrar taggiga rosenbuskar och bildar en liten ros-grotta. På marken har de lagt sten så det är stabilt nog att sitta där i juli och beundra en himmel av rosor i matchande färger och nyanser. Runt kupan växer knall-lila lavendel. Ett stenkast bort står fruktträd i blom och intill en mindre bergvägg den gamla hammocken. Där man satt som barn och tog alldeles för hög fart och det lät i kedjorna som den skulle braka ihop när som.

Vi går längt grusvägen där syrenerna blommar i vitt och lila. Tillbaka på framsidan finns springvatten och fågelbad. Det finns tre små dammar med porlande vatten som farfar byggt av cementrör. Han tycker alla trädgårdar borde ha i alla fall en sån. De har tagit vara på alla platser där solen skiner lite extra. De har en plats för varje klockslag och position av solen där de kan sitta och njuta. Men jag vet att de mycket hellre ligger på knä i rabatterna och rotar. Två ”farfar gjorda” stolar hittar jag i en liten hörna. De har han gjort av två rostiga rör och gjutit sitsar i betong som passar farfars ända perfekt. Han är så liten min farfar, så de passar även mig perfekt.

Rundturen i trädgården har tagit slut så vi går tillbaka in i uterummet. Mörkret börjar sakta falla in och det kändes lite kyligt ute. Farfar häller upp lite av sin goda lättdruckna whiskey och vi njuter av den sista kvällssolen i värmen som stannat kvar i uterummet. Bakom stengärdet alldeles intill tomtgränsen i skogen går en rådjurshona med sitt kid. Hampus skäller och hon skäller tillbaka. Här är lugnt och fridfullt, inte som Malmös ständiga puls. På andra sidan bordet sitter dem. Kantade av alla år sen de var unga som jag. Vackra och stolta mitt i sin dröm. De har gjort ett fantastiskt jobb och än är det inte slut. I morgon börjar de på nytt i sin trädgård. Det bli aldrig riktigt klart för dem. Vi tar adjö för denna gång men snart ses vi igen. Stolta och tillfredsställda vinkar de av mig och jag går lättare hem än vad jag gjorde dit. Detta är mitt hem. Ett paradis. Nu kan jag dö lycklig.

10.58

Du. Du är den starkaste personen jag fått lära känna. Du ska veta hur mycket jag ser upp till dig. Trotts att du fallit många gånger, fler gånger än de flesta, så reser du dig. Du ser en person du vill vara och försöker på alla sätt du kan ta dig dit. Du är beundransvärd och sällsynt. Vi har haft en del jobbiga stunder, men jag är så glad att vi är bra nu. Tack för att du visar mig vem du verkligen är. Tack för att du är rak och ärlig. Jag är så glad att du är med mig. Jag älskar dig. 

Brinn så länge du lever.
Låt ingen få släcka din glöd.
Brinn så vi alla kan se dig.
Vägra vara levande död.

Du kan gå din egen väg

Folk viskar om oss, säger att vi inte hör ihop. Du bryr dig inte om dem, tittar rakt fram, inte runt om, ser in i mina ögon. Vi kan gå vår egen väg. Du kan gå din egen väg Jag är din regnrock, i regnet som aldrig slutar. Du är en sång

på mina läppar, en klassiker. Och när trummorna rullar igång, är jag säker. Du kan gå din egen väg. Om jag kunde säga ord som egentligen är enkla, att jag älskar ditt skratt, som kommer så sällan. Ja jag höll orden gömda i åratal. Du
kan gå din egen väg. Jag vet att svanar, inte jagar myror. Men ta aldrig handen från nån som älskar dig. Men håll dig tätt intill mig, för vi kan gå på vår egen väg. Du kan gå din egen väg. Du kan gå din egen väg. Du kan gå din

egen väg. Du kan gå din egen väg). Du kan gå din egen väg. Du bryt dig ut, du kan gå din egen väg. Du kan gå… Du kan gå… Du kan gå din egen väg. Du kan gå… Titta rakt fram, inte runtom. Du kan gå din egen väg.

Änglarna har åkt på pisk gårdarna är grönsvarta. Och i Azalea kan man inte undgå att bli kär.

Där går en som svär att allt du gör är gott, Ja, jag är din om du vill ha en idiot lägg din hand i min.

Lägg din hand i min. Har ingen plats att kalla hem, I detta pissiga vårregn. Ett förortsgäng kapar en spårvagn hem, I vårkvällen. Provsmakar livets heroin, Och om du någonsin vill ha en idiot lägg din hand i min. Lägg din hand i min. Du kanske aldrig når det du vill nå, Men du når mig. Du kanske aldrig får den du vill få, Men du får mig

11:11

Efter att ha gått upp ganska tidigt så ska jag nu ta mig an mina skoluppgifter. Ett långt samtal med Kim gjorde att jag inte kunde sätta igång förrän nu. Jag hade tänkt gå ner till MiRoi idag för att få mer saker gjorda men känner att mitt huvud inte orkar. Jag måste bli bättre på att göra saker även hemifrån. Så sittandes på sängkanten med datorn ska jag nu sätta igång. Lite gott kaffe bredvid så är jag redo. Föresten så fick jag ett stort C på mitt första delmoment så jag hoppas det fortsätter i samma bana. (:

Precis som det är.

Ganska många månader senare. Det är varmare ute nu, det är varmare i min kropp.

I mitt hjärta har det sorterats, Lagts till och tagits bort. Annat har etsat sig fast och blivit kvar.

Jag har fått mycket mer än jag jag trodde. Saker har blivit bättre, man kämpar varje dag.

Det finns ändå mycket jag saknar för att känna mig komplett. Men jag har tagit tag i sådant jag skjutit undan. Mitt liv är annorlunda nu. Jag är annorlunda nu. Ibland mycket sämre än jag vill vara, ibland bättre. Jag tänker mycket precis som vanligt. Mycket har förändrats sen sist jag skrev, lite är detsamma. 

Virvelvind.

Så himla länge har det varit kaos. Jag har velat sen inte velat och inte vetat något däremellan. Farit fram och tillbaka i mitt tänk och mycket skäms jag för.
Men en sån period har kanske de flesta i livet. Nu vet jag vad jag vill och jag ska lägga ner min själ i att få det rätt. En tredje chans är det inte varje dag man får. Så lycklig jag känner mig idag var det evigheter sen sist jag gjorde! 

Ghost.

I min kropp är det krig. 

Blir så jävla förbannad på mig själv att jag aldrig tycks komma fram till någonting.

Och om jag väl gör det är det kanske för sent.

Känns som att allt har mening att bli fel, för att sen komma på det är det är försent.

Amanda.

Amandas nya låt Illusionist är vackrast. Snart kommer hela albumet Hymns for the hunted. ❤ ❤❤

Så mycket bättre.

Efter en tung Söndag som denna som kantats av det mesta, bäddade jag ner mig i min säng och la mig till rätta för att titta på första avsnittet av Så mycket bättre. Jag hade redan stora förväntningar eftersom jag visste vilka jag skulle få följa. Speciellt fyra av deltagarna har redan en ganska stor plats i mitt hjärta.  Men de är alla duktiga så sina egna sätt. Euforin sprudlar ur mig nu efter att precis ha tittat klart. Jag kände hur det kliade i fingrarna att jag ville in och skriva ner det som annars lätt bubblar över. Ni skiter kanske ett stort stycke i vad jag tycker och tänker men det är så här jag måste göra för att sen få plats med mer i min kropp. Sånna här saker kan lätt ta över, musiken tar över liksom.

Så nu tänker jag vända ut och in på mig själv för att på ett begripligt sätt recensera artisterna och deras framförande för det är precis det jag älskar att få göra.
Om vi börjar med Magnus Uggla. Med sina raka låtar och lättnynnande melodier kan säkert varenda svensk relatera till hans Stockholms tugg. Om man lyssnar lite extra och inte bara sätter på hans självklara hits kan man finna väldigt fina låtar. Kvällens framträdande var ju som man tänkt sig. Helt okej och roande. Miss Li, Linda.. vad finns det att säga som räcker liksom. Har älskat henne sen jag hörde hennes första ton. Energi och glädje och samtidigt innerlighet i allt det hon gör. Kvällens bästa framförande och jag tror många håller med mig. Sen har vi ju vår fina Olle Ljungström med. Tror det konstigt nog är många både unga och äldre som inte har en aning om vem denna man är. Då kan jag berätta att han är en legend så se till att läs på. Han har gjort så himla mycket fint. Texter som går in i hjärtat och stannar där. Pughs låt som han gjorde tyckte jag han gjorde jätte bra. Darin, har ingen alls relation till hans musik mer än att jag hejade på honom i Idol 04. Han körde sitt egna och det blev bra.
Maja Ivarsson, herregud! hon är grym. Det hon gjort med The Sounds är grymt och låten i programmet gjorde hon grym. grymt. Vrethammar, nja inte min kopp te alls. Små lätta moln blev väl fin men jag märkte att jag hade svårt för henne på de flesta vis. Pugh. Ja jag älskar honom. Ser fram emot att få se honom göra de andras sånger i de andra programmen.

Som jordgubbarna smakade.

SOM JORDGUBBARNA SMAKADE. Något jag verkligen ser fram emot. Snart, snart... 

Perfektion samlat i en människa, bättre blir det fan inte. Bästa. 

Storm.

Storm. Det har blåst stormvindar genom min kropp i månader. Jag har varit stark jag har varit svag. När man blir sårad av någon som lovade en guld och gröna skogar är det inte längre så lätt. Man vet det inte förrän man är någonstans mitt i skiten. Nu kan jag äntligen se på det hela med lite andra ögon. Jag har varit apatisk, jag har varit trotsig och ett svin. Men det är inte jag, det är vad jag blev. Jag brydde mig inte speciellt heller. Jag har träffat personer som jag sen stött bort, några har ändå hållit sig kvar och blivit fina vänner. Vissa känns det som jag förlorat. Saken är den att jag var så uppslukad i hur bra det var mellan oss så det kom så oväntat. Att sen bli totalt avskärmad i månader har varit värst. Men allt eftersom tiden gått så slutade jag vilja ha dig och var mest förbannad. Nu äntligen börja det sakta tyna bort. Jag har träffat en fin person som får drar mig tillbaka men det har varit stormigt där med pga ryggsäcken jag släpat på. Så, för att helhjärtat kunna börja om på nytt utan det där som blivit ett slags virus i min kropp så bad jag om ett avslut kanske en förklarlig och till min stora förvåning fick jag respons, något jag sökt i vad som känns en evighet. Förklaringen eller anledningen jag fick tog jag väldigt bra. Trotts allt så kände jag mig ganska glad. Inte för hans skull men för de andra. För hans fina dotter. Vi går vidare med våra liv och jag är nog 100kg lättare nu. 

Önskar dock jag hade fått se en glimt av ödmjukhet men det är ju en egenskap denna man inte besitter så jag får vara nöjd ändå. Och jag kände verkligen igen mig i det hela då jag gjort och känt samma sak själv någongång. 

Nu ska jag leva här och nu utan att titta tillbaka för mycket. Vara glad för allt jag har. Vara glad för 

personen jag träffat och för allt annat fint. Pjuuu.

De jag kommer ifrån.

Landade för en knapp timme sen hemma hos min pappa. Kaffe och mackor och en massa prat med han som är en av de som står mig närmast. Nu sitter vi tysta och endast mjuka melodier från Mumford & sons nya album hörs om man bortser från det lilla klickljudet min platta och hans dator ger ifrån sig. Det är skönt att få komma hit. Andas och bara vara. Imellanåt sneglar jag upp från skärmen och tjuvkikar på pappa som med ett leende tittar tillbaka. Vi har alltid stått varann nära, han och jag. En speciell relation som man alltid kan luta sig tillbaka på när det blir för mycket. Min mamma, hon och jag har alltid haft en lite annorlunda relation från minoch pappas. Mer turbulent. Men detta året har jag behövt henne mer än någonsin och hon finns och fanns alltid där. Vi har kommit varann mycket närmare och det är jag så glad för. De är underbara människor på sina egna sätt. Mina bröder. Fan utan er hade livet inte varit värt ett dugg. Ibland när allt bara går åt helvete och man känner att ens hela existens är onödig, när allt blir till en kamp och man inte har lust med något mer tänker jag på dem. Av ren nyfikenhet och kärlek till dem vill jag finnas kvar. Jag vill dela allt med de små sparvarna. Se hur de kommer att bli, finnas där för dem. Vara den syster de kan vända sig till. Hjälpa till och glädjas med varann livet ut.För förhoppningsvis lämnar jag in först.
Det är dessa jag kommer från. Mitt blod. Min familj.