Storm.

Storm. Det har blåst stormvindar genom min kropp i månader. Jag har varit stark jag har varit svag. När man blir sårad av någon som lovade en guld och gröna skogar är det inte längre så lätt. Man vet det inte förrän man är någonstans mitt i skiten. Nu kan jag äntligen se på det hela med lite andra ögon. Jag har varit apatisk, jag har varit trotsig och ett svin. Men det är inte jag, det är vad jag blev. Jag brydde mig inte speciellt heller. Jag har träffat personer som jag sen stött bort, några har ändå hållit sig kvar och blivit fina vänner. Vissa känns det som jag förlorat. Saken är den att jag var så uppslukad i hur bra det var mellan oss så det kom så oväntat. Att sen bli totalt avskärmad i månader har varit värst. Men allt eftersom tiden gått så slutade jag vilja ha dig och var mest förbannad. Nu äntligen börja det sakta tyna bort. Jag har träffat en fin person som får drar mig tillbaka men det har varit stormigt där med pga ryggsäcken jag släpat på. Så, för att helhjärtat kunna börja om på nytt utan det där som blivit ett slags virus i min kropp så bad jag om ett avslut kanske en förklarlig och till min stora förvåning fick jag respons, något jag sökt i vad som känns en evighet. Förklaringen eller anledningen jag fick tog jag väldigt bra. Trotts allt så kände jag mig ganska glad. Inte för hans skull men för de andra. För hans fina dotter. Vi går vidare med våra liv och jag är nog 100kg lättare nu. 

Önskar dock jag hade fått se en glimt av ödmjukhet men det är ju en egenskap denna man inte besitter så jag får vara nöjd ändå. Och jag kände verkligen igen mig i det hela då jag gjort och känt samma sak själv någongång. 

Nu ska jag leva här och nu utan att titta tillbaka för mycket. Vara glad för allt jag har. Vara glad för 

personen jag träffat och för allt annat fint. Pjuuu.