Landade för en knapp timme sen hemma hos min pappa. Kaffe och mackor och en massa prat med han som är en av de som står mig närmast. Nu sitter vi tysta och endast mjuka melodier från Mumford & sons nya album hörs om man bortser från det lilla klickljudet min platta och hans dator ger ifrån sig. Det är skönt att få komma hit. Andas och bara vara. Imellanåt sneglar jag upp från skärmen och tjuvkikar på pappa som med ett leende tittar tillbaka. Vi har alltid stått varann nära, han och jag. En speciell relation som man alltid kan luta sig tillbaka på när det blir för mycket. Min mamma, hon och jag har alltid haft en lite annorlunda relation från minoch pappas. Mer turbulent. Men detta året har jag behövt henne mer än någonsin och hon finns och fanns alltid där. Vi har kommit varann mycket närmare och det är jag så glad för. De är underbara människor på sina egna sätt. Mina bröder. Fan utan er hade livet inte varit värt ett dugg. Ibland när allt bara går åt helvete och man känner att ens hela existens är onödig, när allt blir till en kamp och man inte har lust med något mer tänker jag på dem. Av ren nyfikenhet och kärlek till dem vill jag finnas kvar. Jag vill dela allt med de små sparvarna. Se hur de kommer att bli, finnas där för dem. Vara den syster de kan vända sig till. Hjälpa till och glädjas med varann livet ut.För förhoppningsvis lämnar jag in först.
Det är dessa jag kommer från. Mitt blod. Min familj.
No comments:
Post a Comment