Traveling up north

Right now Im in the car traveling up north with my family. A decision I took yesterday, broken by the thought that they were going to leave today without me. So I packed a bag and came with them. Cruising the highway in soft rain and fog, this might take a while. I already miss my man who had to stay home. So in a few hours we will again visit Värmland.

The denial of winter

Saturday arrived with the company of amazing weather, It may be february but outside it feels like spring. I don't want to rush to conclusion and then be disappointed when the cold, wet weather is back but I'v missed the feelings you get from a little sun, blue sky and the sound of birds chirping. Today is also the day when my family drives over 300 miles to come see me. They have been truly  missed! Mom and my beautiful little brothers. So tonight I will see them again the first time since last summer.

Yesterday I went out for a delicious meal with my man. We came to talk about what dreams we had, and what we would like to do. Both of us are pretty fed up with the ordinariness. Both of us wants something more, so we have to make some decisions and clarifying what the next step will be. Because there is so much more to do and discover in this wonderful world. I'm eager to see it all!

Another remarkable photograph from the skilled and amazing Finn Beales.

Valentine's Day

This morning I woke up beside my beautiful man, cuddled up next to me. As he wished me a beautiful valentine's day I felt that it's going to be a good day, despite the rain that was pattering on the window this early february morning. 

To you all, I wish you a wonderful Valentine's day! 

Picture borrowed from weheartit

Dagg

Mando Diao vs Twinflower band. Samma låt, samma sångerska. Underbara Mando Diao Björn Dixgårds lillasyster Linnea Dixgård. Dagg är otroligt vacker.. men också Blossom girl.

 "Kom och dansa svärtan ur dig kom ångra inget alls! Kom och sjud i ett livets bjudning, i sommarens största vals. Låt oss sprudla, leva och sjunga det ångar ju ur dit bröst!Låt det klinga, blomstra och ringa och hör mitt hjärtas röst."

Marit Bergman på svenska

Handgranater, fantastisk låt.

                          

11.14

I allén regnar löven. Stammarna är våta och mörka. En skarp kontrast till bladverket som blekts i olika nyanser, som på en sekund blir löv. Mammorna hälsar på varandra i en karavan av barnvagnar i olika modeller. På väg till fiket för att ventilera. Jag står och studerar insvept i en kofta med en cigarett i handen. Nej, det var inte läge att sluta just nu. Plåtarna rustar upp kyrkan med ny plåt som inte är väderbiten. Jag undrar när de ska bli klara. Stannfåglarna bygger och duvorna går orädda fram och pickar i spya. En konstnär med sprayburk har märkt vår port ut till gatan. Igen. En limegrön signatur. Precis som om vår bostadsföreningen inte kommer ringa klottrets fiende för att genast få bort det. Ändå driver de runt på natten och signerar. Jag kastar fimpen på marken och trampar till den med kängan. En sur hundägare tittar snett. Men jag trampade i något i löven igår. Vi skitar ner världen. Allihop.

Fryst kladdkaka & B-D Girl from the north country

Med skeden i mun och kladdkaka mot gommen sprids sockrets kick i hela min kropp. Jag har försökt att ändra om så att mina kläder får plats. Det är ont om utrymme här. Riktigt ont. Jag lyssnar på Mr Bob Dylan och hans munspel låter ibland för högt i mina öron. Jag har läst mycket senaste tiden. Kanske är de hösten som gripit tag om en. Kanske för jag har en annan känsla i kroppen. Jag har haft mycket på senare tid. Men det har väl alla, mycket med sig själva. Jag har varit så trött på att älta mitt eget till och med för mig själv. Så pass att jag besparat de som faktiskt är här och läser ibland. Jag köpte en dikt samling på myrorna i Örebro från en för mig okänd författare Bo Bergman. Men hans dikter var fina och de var skriva på ett sett som jag tycker om. De sträcker sig från början av 1900-talet in på mitten av 60-talet. Jag ska visa er. Senare.
Gustav Fröding, en annan som de flesta nu känner till. Efter att Norrländska Mando Diao tonsatte en del av han verk på sin senaste platta Infruset. Det har ingen mellan 15-95 kunnat gå miste om. Smart drag. Och vackrare än mycket annat. Min favorit kan vara I ungdomen. Fantastisk.

12:44

Spotify spelar mig ett spratt. Lagom till hemresan från Örebro knuffades jag ut ur mitt premium avtal. Pappa hade bytt kort utan att nämna det så nu är jag längst ner, typ på botten utan spotify tills mitt egna kort kommer. Herregud, nu kan jag se hur pass beroende av den tjänsten jag faktiskt är.
För just nu fungerar inte ens den fria versionen med sina ständiga reklamer... Vad är detta ?

Jag hade tänkt ändra om i mina lisor och skapa månadslistor istället. Älskar att pyssla med sådant, lite som att ändra om där hemma. Flytta runt och ändra. Stor-städa, eller köpt nya saker att sätta upp. Men nu är det inte att tänka på. Kanske kan fungera senare. Typiskt.

Recension

Håkan Hellströms album Det kommer aldrig va över för mig.

Omslagsbilden till det nya efterlängtade albumet gör vem som helst nyfiken. Bilden på ett ungt par som kysser varandra är från Gavin Watsons bok ”skins”. Det pryder omslaget perfekt och man får en känsla av perfektion. Håkan Hellström är på toppen av Stigberget, med utsikt över hela sitt Göteborg. Med utsålda konserter, sin sjömanskostym på sjöfartsmuseet, troféer i hyllan och 5 fullfjädrade album kom nu äntligen hans sjätte. Det kommer aldrig va över för mig.

 I den första singeln, titelspåret. Får vi följa med honom i en upp- tempo melodislinga som fäster sig i huvudet likt ett klistermärke. Han är 16 år och platsen de aldrig upptäckte. En orkan som kan svepa bort dig. Han är 24 och bara en liten gnista som kan sätta eld på en skog. Han kan älska dig just som den där elden för han tänker aldrig dö, det kommer aldrig va över för honom. Han är 39 bara ett tappat självförtroende. En pojke från förr som är tillbaks igen, står och stirrar han rakt ner i själen.

I de säkert 50tal olika intervjuer i både tidningar och på tv som gjorts är alla lika nyfikna på om han pratar om sig själv. Men han vill aldrig riktigt svara. Han är öppen och släpper oss ända in på skinnet kan man tro men samtidigt inte riktigt ända in. Det finns en stor nyfiken- het och ett stort intresse kring Håkan Hellström. Det bara växer och blir större.

Han har tidigare alltid sjungit sånger om sitt slut. Slutet på karriären. Men av detta album väcks hopp. Hopp om att det kanske inte är slut än.

Många ord om just titelspåret men det finns mycket mycket mer. ”Änglarna har åkt på pisk” sjunger han i den första versen på vaggvisan Valborg. Den är som honung för en öm hals. Han stammar sig igenom texten till Du kan gå din egen väg. Påminner mycket om Roger Daltrey från The Who. När han stammar – My generation.

Många viktiga ord och meningar och Håkan är bäst på att sätta ord på känslor. I Det tog så lång tid att bli ung får vi träffa gamla karaktärer som Eva. Man bara älskar hur han genom alla år knyter ihop allt till en fin rosett. I Pistol får vi känna på något nytt. Syntar och elektriska trummor, något som inte hör det vanliga till men som man bara älskar efter att ha lyssnat några gånger. Fri till slut hävdar han att han skrivit på i många år. Den ville liksom aldrig riktigt bli klar. Den skulle ha varit med på första skivan men det fick bli den sjätte.

Sammanfattningsvis så vill jag säga att har du inte lyssnat på skivan så gör det. Det är värt varenda minut. Det sträcker sig till alla målgrupper om du ger den en chans. Den är omsorgsfullt inspelad och innehåller endast de finaste praliner. Håkan vet vad han gör. I samarbete med Björn Ohlsson, Johan Forsman Löwenstöm, Måns Lundberg, stråkarna och saxofonerna har han gjort det igen. Ännu bättre. Ett överträffande varje gång. Det pirrar i magen och man önskar man själv kunnat skriva ett sådant mästerverk.

”När jag höll dig, höll jag hela världen med. Snälla skratta inte, det är enkelt att bli någon annan, men jag är samma man. Eva, det tog så lång tid att bli ung. Vi kommer aldrig vara nya igen, men aldrig bli gamla heller. Eva, upp går solen, så säker på sig själv, så säker på sig själv. Eva, vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna.”

Reportage ( Skolarbete ) Farmor & Farfar

Dom där jag kommer från.

Förväntansfullt kliver jag på det ljuslila pågatåget på perrong 2b i Malmö. Det är alldeles knökfullt med människor på tåget, och det hör inte till det vanliga. Åtminstone inte vid denna tid på dagen. Inte när man ska åka mot mina hemtrakter. Tåget går mot Simrishamn, men jag ska inte riktigt hela vägen dit. Jag ska till Kivik.

 Jag har packat med mig alldeles för mycket och till råga på allt, så bär jag också runt på två apelsinträd. Jag hittar en ledig plats bredvid en äldre dam. Hon verkade inte besvärad när jag frågade om det var ledigt. Jag kilar fast krukväxterna mellan mina fötter och håller resen av packningen i min famn. Jag upptäcker hur det bränner i fötterna på grund av skoskavet från mina nya converse. Men det finns inte plats nog till att försöka snöra av mig dem. Då hade jag väl knockat damen med mina armbågar. Tåget rullar iväg med hög fart, än skumpigare idag än annars, bara för jag skulle ha ett sjå med att hålla krukorna upprätta. En bit utanför Malmö sträcker sig hav av åkrar i olika gröna nyanser och stora gula rapsfält står i blom. Solen skiner in genom fönstret och det visar 22 grader i reklamrutan. Det är klibbigt men man har saknat värmen. Damen i sätet bredvid har lyckats somna trotts skumpandet och hon drar långa timmerstockar och vaknar till emellanåt med ett ryck för att åter somna igen. Men snart är jag framme, snart är jag hemma.

Efter nästan 2 timmar på resande fot är jag framme i Kivik. En våg av lycka sköljer över mig när jag inser att jag inte alls missat blomningen av alla äppelträd, vilket jag trott. Här i Kivik blommar allt. Hektar efter hektar av brokiga träd med doftande vackra vita blommor. Gamla korsvirkeshus ligger längs de små snirkliga streddena, där planken nästan försvunnit i grönska. Stora syrenträd som vilar över hustaken och ett hav av lila lavendel i rabatterna. Varje gång vid denna tid på året så slår det mig. Detta är ett paradis. Jag kan dö lycklig nu.

Men idag ska vi inte gå runt på de små gatorna i gamla Kivik utan vi ska till mina farföräldrar. Jag viker av den stora vägen och in på en liten grusväg. Fortfarande konkande på bland annat apelsinträden. Framför mig, högre upp på en berggrund ligger Kulleberga. Min farmor och farfars hus med en trädgård på nästan 3000m2. De vinkar glatt och jag är så glad över att få se dem. Först att komma och hälsa är deras lilla snöboll Hampus. En alldeles kritvit dvärgspets.  Han har hängt med i åtta år men är fortfarande lika glad och pigg. Han ställer sig på baktassarna och vinkar glatt med framtassarna som om att han också är glad att se mig. Jag räcker över apelsinträden som börjat hänga lite efter den långa resan i två plastkassar. Farfar fyllde nyss 73 så det fick bli hans födelsedagspresent. Han bar med dem in i det varma uterummet och placerade dem på en solig plats. Där kunde jag äntligen ta av mig skorna och känna den mjuka mattan under fötterna. Farmor hade ordnat med fika så vi slog oss ner.  När farmor slagit upp kaffe i kopparna och jag tagit en tugga av hennes gudomliga kanelsnäckor frågade jag om inte de ville berätta lite om huset? Farfar nappade direkt och började resan 1925.

– 1925 beslöt sig en herre vid namn Anders Esbjörnsson att bygga denna villa i Skogsdala vid Kivik. Det var en bergig tomt med en nivåskillnad på 3m. Mot slutet av 80-talet var Anders en gammal man. Han erbjöd oss att köpa huset Kulleberga om han fick bo kvar tills han gick bort. Vi som nyss byggt ett hus inne i Kivik tänkte att vi kunde rusta upp huset som nu var i ganska dåligt skick och där tomten var nästan igenvuxen och hyra ut det. 1987 köpte vi Kulleberga och började rusta upp huset och trädgården som hade alla möjligheter. Den gränsade till bokskogen och hade en rinnande bäck så väl som en liten damm. Ju mer tid vi spenderade där kände vi att det var här vi ville bo. Så när Anders gått bort och vi renoverat hela huset så flyttade jag och farmor in. Vi har alltid älskar växter och drömt om en stor trädgård så vi började planera för vår dröm.

Farfar vänder blicken mot farmor och ler. Man ser hur det tindrar i hans ögon när han får berätta om detta. Jag tar en klunk av kaffet som smakar extra gott i den tropiska värmen som infunnit sig i uterummet. Jag tittar ut genom de glasade vägarna och ser en plats som så omsorgsfullt planerats av två människor jag älskar högt. Hur varje liten planta satts på ett speciellt ställe efter noga planering och tanke. Jag ser kalle vanka av och an utanför i väntan på mat. Ett gräsands par som farmor och farfar döpt till kalle och Kajsa är tillbaka för 100 året i rad känns det som. Kajsa ligger i rabatten under köksfönstret och ruvar på sina ägg. Förra året kring midsommar så hade de åtta små ällingar som knatade runt fötterna på en i trädgården.

Här har jag vuxit upp. Där borta vid växthuset plockade man jordgubbar innan de hunnit få sin rätta röda färg. Man åt gräslök och körsbär. Vid infarten bredvid båten byggde farfar ett tvåvånings trähus till oss att leka i. Där bakade jag jord och vinbärspajer. Jag slår ett öga upp emot stigen i skogen och tänker på sockerdricka-trädet. Står det kvar? Farfar avbryter mina tankar och undrar om vi inte ska ta en tur i trädgården. Grannarna intill i sommarbostäderna har kommit ner för att röja upp inför semestern och är i full gång med att fräsa ner det höga gräset och banka och hänga ut trasmattorna på vädring. Vi går ner till dammen och räknar de stora guldfiskarna och guldkarparna som skimrande i oranget simmar där.

-Än har de fått vara ifred från rovfåglarna, säger farfar.

Hoppas vi slipper sätta upp det gröna nätet som inte alls är så vackert.

Vi går vidare i trädgården och farmor och farfar avlöser varandra med att berätta om de olika sorterna. De berättar om ett tjugotal olika pioner som är på väg in i blom, om deras latinska namn.

Om ett fyrtital olika klematis som klättrar längs plank och sånt som farfar själv byggt.  Rosorna blommar inte än men jag kan lova att det är vackert och doftar underbart när de kanske 30 olika sorterna blommar runt om i trädgården. På ena sidan om huset har farfar byggt en jättelik kupa av smidestänger. Där klättrar taggiga rosenbuskar och bildar en liten ros-grotta. På marken har de lagt sten så det är stabilt nog att sitta där i juli och beundra en himmel av rosor i matchande färger och nyanser. Runt kupan växer knall-lila lavendel. Ett stenkast bort står fruktträd i blom och intill en mindre bergvägg den gamla hammocken. Där man satt som barn och tog alldeles för hög fart och det lät i kedjorna som den skulle braka ihop när som.

Vi går längt grusvägen där syrenerna blommar i vitt och lila. Tillbaka på framsidan finns springvatten och fågelbad. Det finns tre små dammar med porlande vatten som farfar byggt av cementrör. Han tycker alla trädgårdar borde ha i alla fall en sån. De har tagit vara på alla platser där solen skiner lite extra. De har en plats för varje klockslag och position av solen där de kan sitta och njuta. Men jag vet att de mycket hellre ligger på knä i rabatterna och rotar. Två ”farfar gjorda” stolar hittar jag i en liten hörna. De har han gjort av två rostiga rör och gjutit sitsar i betong som passar farfars ända perfekt. Han är så liten min farfar, så de passar även mig perfekt.

Rundturen i trädgården har tagit slut så vi går tillbaka in i uterummet. Mörkret börjar sakta falla in och det kändes lite kyligt ute. Farfar häller upp lite av sin goda lättdruckna whiskey och vi njuter av den sista kvällssolen i värmen som stannat kvar i uterummet. Bakom stengärdet alldeles intill tomtgränsen i skogen går en rådjurshona med sitt kid. Hampus skäller och hon skäller tillbaka. Här är lugnt och fridfullt, inte som Malmös ständiga puls. På andra sidan bordet sitter dem. Kantade av alla år sen de var unga som jag. Vackra och stolta mitt i sin dröm. De har gjort ett fantastiskt jobb och än är det inte slut. I morgon börjar de på nytt i sin trädgård. Det bli aldrig riktigt klart för dem. Vi tar adjö för denna gång men snart ses vi igen. Stolta och tillfredsställda vinkar de av mig och jag går lättare hem än vad jag gjorde dit. Detta är mitt hem. Ett paradis. Nu kan jag dö lycklig.

Ghost.

I min kropp är det krig. 

Blir så jävla förbannad på mig själv att jag aldrig tycks komma fram till någonting.

Och om jag väl gör det är det kanske för sent.

Känns som att allt har mening att bli fel, för att sen komma på det är det är försent.

Trubbel

Du var tatuerad från topp till tå med bilder och ord. Ord som fina människor skrivit, kanske på sina skrivmaskiner i det moderna hotellrummet någon gång på 2000-talet. Med hoppet om att kanske detta skulle stå skrivet i sten för de i framtiden att läsa. Oavsett så var det ord som faktiskt betyder något för någon. De som faktiskt lyssnar. Du hade allt det där som för mig är det bästa. Det bästa jag kunde få och mer. Vi blev höga av samma melodislingor, och någon sån är inte lätt att hitta. Jag presenterade dig för några kära vänner och nu känner jag att du missbrukar eller egentligen inte bryr dig om vad de försöker få alla att förstå. När vi båda sjöng högt till Olle Adolfssons Trubbel och du kunde varenda ord  utantill smälte jag ännu lite mer. Men jag borde förstått att det betydde trubbel. Du var trubbel.

"Under nästan ett halvår var det dödstyst i min trädgård och jag trampade runt i resterna av det som vi haft". Trotts allt är du en av de finaste jag fått lära känna men jag måste lämna dig nu. Här någonstans i texten lämnar jag dig bakom mig och ska försöka att låta dig vara där och bara minnas allt bra. Det blir inte alltid som man tänkt och hoppats på. Men jag önskar dig allt gott och det finaste av liv.
Hoppas vi kanske ses någon gång och kan prata. Vi älskade varann i en sekund. Och skatt, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. " Åt det gamla ska vi binda vackra kransar och ta vårt liv och min(a) katt(er) som dem är. Och trotts all kärleksbrist och trasighet och framsar , dig ska jag älska livet ut, dig hade jag kär."

Söndag, tråkiga söndag.

Nya färgen på håret

16.17

Matching my G R E E N ' S