Du var tatuerad från topp till tå med bilder och ord. Ord som fina människor skrivit, kanske på sina skrivmaskiner i det moderna hotellrummet någon gång på 2000-talet. Med hoppet om att kanske detta skulle stå skrivet i sten för de i framtiden att läsa. Oavsett så var det ord som faktiskt betyder något för någon. De som faktiskt lyssnar. Du hade allt det där som för mig är det bästa. Det bästa jag kunde få och mer. Vi blev höga av samma melodislingor, och någon sån är inte lätt att hitta. Jag presenterade dig för några kära vänner och nu känner jag att du missbrukar eller egentligen inte bryr dig om vad de försöker få alla att förstå. När vi båda sjöng högt till Olle Adolfssons Trubbel och du kunde varenda ord utantill smälte jag ännu lite mer. Men jag borde förstått att det betydde trubbel. Du var trubbel.
"Under nästan ett halvår var det dödstyst i min trädgård och jag trampade runt i resterna av det som vi haft". Trotts allt är du en av de finaste jag fått lära känna men jag måste lämna dig nu. Här någonstans i texten lämnar jag dig bakom mig och ska försöka att låta dig vara där och bara minnas allt bra. Det blir inte alltid som man tänkt och hoppats på. Men jag önskar dig allt gott och det finaste av liv.
Hoppas vi kanske ses någon gång och kan prata. Vi älskade varann i en sekund. Och skatt, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. " Åt det gamla ska vi binda vackra kransar och ta vårt liv och min(a) katt(er) som dem är. Och trotts all kärleksbrist och trasighet och framsar , dig ska jag älska livet ut, dig hade jag kär."
No comments:
Post a Comment